Det här är bland det jobbigaste inlägget jag någonsin kommer att skriva och det handlar om min dotter. Och var snälla att inte dömma mig för det jag kommer att skriva nu. För det här är jävligt jobbigt.

I alla fall, jag födde en underbar och vacker dotter för snart 9 år sen. Den 13 juli blir hon 9 år. Läskigt hur fort tiden går. I alla fall så jag var livrädd, jag var livrädd under graviditeten om att jag skulle bli en värdelös mamma, att jag inte skulle kunna klara av det.

Vi bodde just då med hennes far och det hade kunnat funka bra mkt bättre om jag säger så, men i alla fall så jag lämnade honom för att det inte alls funkade. Vi var på 2 helt olika plan i livet. Men i alla fall så Melissa växte upp, hon minns inte ens tiden som vi var en familj. Hon kan fråga lite idag om det och varför jag lämnade honom. Förklaringen hon får utav mig är att det inte funkade och att vi ville olika. Det är det svaret hon får ta idag, frågar hon om något år eller så, så får hon självklart veta hur det låg/ligger till egentligen. Men skit samma. Melissa har gått genom så otroligt mkt i sitt liv, efter Melissas pappa så träffade jag Cleos pappa, och efter Cleos far träffade jag en annan kille som var helt jävla dum i huvudet men han var underbar mot barnen. Men i alla fall så mellan oss tog det slut efter knappt ett halv år. Det gick åt helvete innan det ens hade börjat typ.

Där efter levde bara jag och barnen tillsammans, jag roade mig på eget håll med att träffa kompisar dom veckor jag inte hade barnen och när jag hade barnen umgicks jag bara med dom och kompisar. Där efter träffade jag Fredde, och han fick mig att gå på moln. Han var en glad, sprallig och en helt underbar kille. Han var mogen, en faders gestalt trots att han aldrig visste vad det innebar med att ha barn. Melissa fick en stabil punkt att luta sig mot. När hennes far inte var där som hon ville att han skulle vara. Han hade en tid då han bytte tjejer som en annan byter underkläder och Melissa tog väldigt illa vid sig. Precis som hon säkert gjorde när jag bytte killar. Som sagt, Melissa är nog den som var varit mest illa av valen som har gjorts från både min och hennes fars sida.

Men Melissa repade sig, tror jag eller trodde jag. För idag känner jag inte igen min dotter. Jag och Fredde har snart varit tillsammans i 3 år och på dom 3 åren eller nej, på det sista året har Melissa ändrat sitt beteende så otroligt mkt att jag känner inte igen henne. Fredde, mamma och pappa eller bror känner inte heller igen henne. På många sätt så är hon fortfarande den underbara älskvärda goa snälla tjejen som alltid har funnits där men oftast nu mera så är hon hemsk. Och jag hatar mig själv för att jag skriver det här, för att det är så jag känner att hon är hemsk. Jag älskar min dotter så tro inget annat, hon är mitt allt, min först födda och jag älskar henne så mitt hjärta gör ont så fort hon är hon sin pappa. Jag älskar henne.

Men att se min dotter förvandlas ofta som hon gör är fan läskigt och skrämmande. Hon lyssnar inte på ett skit man har att säga, hon lyssnar inte på varken mig eller Fredde. Hon lyssnar inte ens på sin bror när han vill att hon ska sluta utan hon driver bara på det mer och mer. Reglerna som hon har här hemma (som inte är många) skrattar hon bara åt. Vi försöker hitta på saker för att få henne att följa dessa regler, att ge henne "straff" eller vad folk nu kallar det för när hon beter sig som hon gör, inte lyssnar och skiter i reglerna men hon bryr sig inte. Hon skrattar mig rätt upp i ansiktet, till Fredde vågar hon inte göra det men man ser ändå hånflinet. Dom regler som jag kan komma på att hon har är att *städa på sitt rum *Sköta skolan *Göra läxorna *Plocka undan tallriken o så efter maten *och att vara snäll *Inte leka vid matbordet. Jag har någon mer men just nu står det jätte still.

I alla fall det är inte mkt som hon "måste" följa.

Det är skit jobbigt, och varken jag eller Fredde vet vad vi ska göra. Igår bråkade han och jag igen och det var just om hur vilsna vi känner oss ang Melissa. Vi känner och spec jag att våra vägar går mer och mer isär för att det känns som att det inte finns någon ljusning i detta med Melissa. Det går inte en dag, en timme utan att det är något bråk. Och det är inte skit saker som att en leksak ligger på bordet, eller att hon har 2 olika strumpor på sig utan det är saker som hon vet så väl att man inte gör eller ska göra. Härom dagen t.ex så ser jag att Melissa och Cleo leker med ett par grillar som står på gården. Häller ut kolen, hoppar på gallren osv. Någonting som hon så jävla väl vet att hon inte ska göra. Hon vet att hon inte får röra andras saker, och hon vet defenetivt att hon inte ska hålla på att leka med en grill, hon får inte röra mamma o pappas, inte den vi har på landet, ingens grill får hon leka med. Och nej, självklart inte Cleo heller men jag skriver ju just nu om Melissa.

Men känslan av att jag och Fredde glider längre och längre isär när vi egentligen ska stå enade och starka känns inge roligt. Alls, och skulle det va så att det faktiskt går åt helvete för oss så kommer jag bli krossad och jag vet så väl att både Melissa och Cleo inte kommer att tycka om ifall jag o Fredde väljer att inte vara tillsammans längre.

Jag vill hjälpa min dotter, jag vill få henne att må bra om det är så att hon inte gör det och visar det på detta sett. Men då är min fråga, varför nu? Om hon kanske älskade att bo själv med mig och Cleo så varför visar hon det då efter 2 år. Hon har massor av vänner i skolan, hon älskar sin skola. Och får veta på än gång om det är någon som har varit dum (det är bland det första och viktigaste jag lärt henne), hon älskar Fredde och säger det till honom minst 7 gånger om dagen eller kvällen beroende på hur vi är hemma. Det som är lite halv läskigt som jag har börjat fundera på just eftersom att Melissa börjar bli värre med sitt beteende är att allt började spåra ur rätt så mkt efter att hennes far hittade en ny tjej, och denna tjej har 4 egna barn. Kanske kan det vara något där som stör henne. Men så som hon är här hemma, är hon aldrig med sin pappa. Aldrig, utan det är bara med mig och Fredde. Så det känns som att mina rädslor kom till liv, jag är en värdelös mamma.. Det känns så i alla fall.

Jag och Fredde pratade i alla fall en del igår, och det slutade med att vi båda vill att det ska fungera. Vi vill att Melissa ska må bättre om det är  nu så att hon inte mår bra osv, vi vill göra det bästa för henne. Så vi ska testa en sak, jag satte mig igår och gjorde ett typ schema, där jag har skrivit upp veckodagarna och vad hon ska göra dom dagarna. Den även en lista som hon ska göra varje dag. Som tex sköta skolan och läxor, men just att hon får se vad som händer just den dagen. Och det är inte bara tråkiga saker som att läsa, eller fixa läxor utan även hjälpa mig att laga mat en dag som jag vet att hon älskar osv. Men att det blir mer rutin och att hon vet vad som komma skall.

Väntar även på besked från skolan om hennes utredning som jag hoppas ska dra igång snart. För vi behöver hjälp, spec om det blir värre än vad det är just nu. För allt jag vill är att min dotter ska må bra och vara en glad tjej ist för att gå runt och vara ledsen eller arg.

Ledsen för detta långa inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Eller ja, lite o lite.

Men innan ni ev dömer, så kan faktiskt ett barn driva 2 personer som älskar varandra isär.

Och jag ÄLSKAR min dotter och jag har gjort så mkt för henne och kommer utan tvekan att göra saker för henne och offra massor om det behövs. Hon betyder allt för mig precis som hennes bror.

Och ang schemat så kommer det självklart att vara rätt flexibelt, dels för att jag vet inte hur jag kommer att jobba + att hon måste få känna att hon är stor nog till att kunna välja lite själv.

Ha de gott