Japp, precis som det låter. Det har blivit väldigt jobbiga kvällar här hemma.

Cleo tror att han ska bli rädd för något. Och när man frågar vad det är han tror att han ska bli rädd för så kan det heta att han inte tycker om Melissa, att han är rädd för lampan, rädd för ljudet på tv:n o massa annat strunt enligt mig för det är aldrig något som han har brytt sig om förut. Och det ändrar sig varje gång jag frågar.. Det kan vara allt från en blomma som inte finns i deras rum till en bok som ligger på bänken.

Det är skit jobbigt.. Jag vet inte vad jag ska göra för när jag säger något, försöker prata med honom då kommer han med så roligt att jag har inte saknat honom när han varit hos sin pappa, att jag är dum i huvudet, att jag är värdelös, att han inte älskar mig, att jag är den värsta mamman han har och att hans pappa är mkt bättre. Att Cleo´s pappas nya tjej är mkt bättre än vad jag är.. Den kommentaren har jag aldrig hört och det är och var nog den värsta jag har hört. Den tog, sen kommer han även med de att om inget passar honom så undrar han om han ska boxa mig..

Jag vet inte vad jag ska göra och pratar jag med hans far (testat vid tidigare diskutioner ang Cleo) så får jag bara höra att det är barn. Jo visst, jag vet att Cleo bara är ett barn men det gör lika jävla ont i mig för det.. Det känns hopplöst..

Att hela tiden höra från ett barn, MITT barn eller jag kan nog skriva MINA barn att någon och spec deras fäder är bättre och jag är helt vädelös får mig verkligen att känna mig värdelös..

Får verkligen känslan att jag inte är värd ett skit för mina barn samt att ingenting jag gör duger eller blir tillräckligt bra.. Det är verkligen tufft med tanke på allt jag gör för dom.. Men som sagt, det är bara barn men det tar lika jävla hårt för det.. Det gör ont i hela mig..

Jag vet inte riktigt vad jag skulle skriva, kände bara att jag ville skriva av mig lite..

Har ni några tips så ni är så välkomna att lämna dom för jag mår verkligen skit..