Ibland känner jag mig ganska ensam. Jag vet eller jag tror att jag har folk att prata med osv. Men jag vet inte.. Känner mig bara ensam. Efter jag lämnade Nille så trodde jag att jag skulle ha vissa kvar. Men det visade sig att dom är få. Jag är glad att jag har dom jag har men ibland känns det som att jag inte ens har min familj kvar. Jag vet att det inte är så men ibland känns det så.

Idag har det inte hänt så mkt. Har mest varit segt. Har gått i genom inför provet imorgon men annars så har det bara varit boring.. :(

Efter skolan så gick jag o Timo o handla lite. Fick lite pengar av hans mamma. Helt underbart att hon kunde ställa upp. Så nu har vi mat hemma igen. Lite i alla fall. Ska handla på fredag så vi har mat hemma eftersom vi får hem barnen på söndag. Ska bli skönt för jag saknar barnen nu. Mina älskade ungar..

Nej jag vet inte vad jag mer ska skriva så vi hörs en annan gång..

      Gillar verkligen Cleo´s miner på dom här bilderna.. Han ser så söt ut.. haha   Min älskade stora dotter så fin hon är på denna bild..

Satt o kollade på Teen Mom som går på Mtv.. Vet inte varför men jag kollade i alla fall. Jag förstår inte hur dom kan tro att det är en dans på rosor att föda o ta hand om barn. Dom växer o nästan allt i ens liv ändras. Man kan inte bara tillse sina egna intressen eller mående utan även sitt barn eller sina barn. Det är väl en annan sak om man adopterar bort barnet. Då kan man fortfarande leva sitt liv. Men om man väljer att behålla barnet/barnen så har man i det beslutet lagt på sig ett ansvar.

Man kan inte alltid lämna över barnet/barnen till ens föräldrar eller någon annan släkting eller vän. Eller kanske tom barnets pappa.. Om man inte är tillsammans med dom.

Visst jag känner och vet om en del som har fått fram barn o efter någon månad så bara skiter dom i sina/sitt barn. De finns både killar o tjejer o jag kommer aldrig att förstå varför man gör en sån sak. Man säger att barnet är ens allt o att man skulle göra allt för barnet. Men sen hör man aldrig av sig, visar inget intresse av att träffa sitt barn, sitta o snacka skit om hur den andra föräldern som tar hand om barnet är.. Jag kommer aldrig förstå hur vissa människor, vuxna som ungdomar funkar.. Vissa är hur bra som helst o hittar på saker med sina barn, är ute o leker o verkligen har det bra. Vissa mammor är t.o.m jag avis på att dom kan sköta vissa saker så bra medans jag kanske sitter i ett hörn o sliter i håret. Men fortfarande så att ha barn, att uppfostra barn är inte det lättaste. Det är en jävla upplevelse att vara gravid, känna dom första rörelserna, sparkarna o mkt annat som hör till. Att föda barnet är oxå en upplevelse. Visst det är bättre o sämre för alla. Vissa blir rädda för livet o andra skulle kunna göra det på än gång igen. Alla är vi olika. Men i alla fall, barnet är helt underbart vackert när det väl kommer ut. O man gosar o luktar o njuter som nybliven mamma. (eller pappa) Men tro mig barnen växer, dom kommer in i trotsåldern..

Jag kan säga så här, jag älskar att vara mamma. Jag älskar utmaningen o jag älskar mina barn. MEN det är inte lätt. Det finns dom gånger jag inte vet vad jag ska göra. Det finns gånger jag blir helt galen. Sen kan jag känna att jag skaffade barn för tidigt. Att jag inte hann "leva" o röja som tonåringar brukar göra innan jag blev mamma. Visst jag har aldrig haft behovet men bara för att lixom.

Jag kommer aldrig ångra mina barn, aldrig.. Men vissa val, ja..

Hoppas att ni förstår vad jag menar o att ni inte tar det jätte fel..