Jag vet inte om jag börjar blir deprimerad men när jag sitter själv så börjar mina tankar gå. O dom mesta handlar om barnen.

3 ggr idag har jag funderat på om jag ska ge fulla vårdnaden om mina barn till Nille o Nicke. Absolut inte för min skull för jag vill ha mina barn hos mig. Utan mer för deras skull. Det känns som att jag är världens sämsta mamma. Det känns som att jag bara gapar o skriker åt dom. Nu vet jag att så är inte fallet men känslan. Känslan att inte vara någon bra mamma känns inte bra.

Jag tar på mig allt gällande mina barn, jag skulle kunna gå genom eld o vatten för dom. Men när jag hör o ser hur mkt som saknar sina fäder när dom är här så känner jag mig bara elak. Jag känner mig hemsk för att ha lämnat deras fäder. Trots att jag inte mådde nå bra. Men jag hade kunnat stanna. Stanna så barnen hade mått bra. Jag vet att dom har det jätte bra hos sina fäder men jag är inte lika säker på att dom har de bra hos mig. Dom är glada, busar o äter o sover bra men... Nej jag vet inte..

Jag vet inte vad jag tänker eller vad jag vill. Jag känner mig bara väldigt otillräcklig. Om jag skulle ge fäderna hela vårdnaden så vet jag att det är något jag skulle ångra. Jag älskar mina barn.. Jag älskar dom mer än livet. Utan dom så vet jag inte alls hur mitt liv sett ut.

Jag vet inte varför alla dessa tankar kommer nu. Jag känner mig bara allmänt ledsen. Att jag önskar att jag kunde göra mer för barnen.

Jag känner mig inte deppig ang utbildningen eller så.. Men just gällande barnen. Jag vet inte vart de kommer ifrån eller varför jag tänker så.. Just nu känns det som att jag inte heller har någon att vända mig till. 1 person som jag absolut vill prata med är uppe i Åre. Mamma? Ja men jag vill inte prata i telefon. Jag vill sitta öga för öga o prata.

Nej jag vet inte vart jag ville komma med detta. Bara skriva antar jag..